Allmänt

I promise to tell the truth

Ni vet väl hur dåliga vi är på att bekräfta de som när oss.

De som ger oss energi, trygghet, villkorslös bekräftelse, de som lyssnar, de som ställer upp, de som får oss att skratta.

Jag ni förstår.

Jag pratar om våra partners, våra vänner, våra föräldrar, våra barn, våra syskon osv.

Det finns perioder då allt flyter på som det ska, inga konstigheter eller nödvändigheter. Sedan kommer de perioderna man tragglar, rycker och drar, puttas och tjivas, tror sig veta bättre och kunna mer.

Ja ni vet de perioderna då man inte känner sig som en stjärna alla gånger men man är snabb med att projicera det på första bästa. I de stunderna är vi dåliga på att stå kvar, vilket är förståeligt men ändå inte.

Borde man inte älska sina kära i nöden och när deras lust tryter???

Vad vet jag…?

   

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *