Allmänt

En dipp

Tänkte dra en lång vals kring mitt mående. Som är relaterat till en fantastisk och älskvärd situation.
Nämligen att jag tycks vara med om ännu ett uppsving av hormoner och en period av tillväxt som fullständigt får mig på knäna. Jag kan varken stå, gå, sitta, ligga eller andas.
Jag vet inte om jag ska föda nu eller om ett år. Den smärtan…

Men efter att ha sett tillsammans mot cancer håller jag mig kort gällande mina krämpor.
Riktigt kort.
Jag har gråtit mig genom programmet, blivit rädd/skräckslagen, känt hopp, skänkt pengar, tänkt på alla de som lämnat och på de som finns kvar och sen gråtit lite mer.

Fuck you cancer!
Du är hatad, du gör oss livrädda, du splittrar familjer, du tar sönder människor, du tvingar oss att lämna och bli lämnade, du bjuder upp till ett krig där många kommer hem i en kista, du gör barn föräldralösa och föräldrar barnlösa, du lemlästar, lamslår och härjar.
Snälla sluta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *