Allmänt

Hej där Dåliga Samvete

Hade ett onödigt och opedagogiskt utbrott på min son i natt kl 02.
Han vaknade till och kom in till oss runt ett och jag tänkte att eftersom jag ändå inte kunde sova skulle jag ta honom till sitt rum och få honom att somna om i sin säng.
Där låg vi, jag med min onda rygg och han med känslan av min oroliga kropp. Han slumrade till och jag gick upp varpå han sätter sig klarvaken och undrar var jag ska…
När detta har hänt vet de allra flesta att barnet nu lär vara ännu mer orolig för att somna då hen VET att tryggheten kommer vandra iväg.
Vi gjorde tre försök till samtidigt som jag hela tiden frågar mig själv vad exakt jag håller på med.
“Harmoni är viktigt för att saker ska flyta på” hör jag mig själv tänka.
Till sist tappar jag mitt förstånd, som jag inte hade och börjar hota om att bli arg och pressa på det redan trötta/oroliga barnet.
Han gråter och jag krigar med mig själv.
Till sist hör jag honom, jag hör hans ord och hans trötta förtvivlan.
Jag lägger ner mitt krig och tycker det är helt okej att förlora mot mitt idiotiska jag.
Kl är nu två och vi kramas, jag ber hundra gånger om ursäkt och pussar hans ansikte.
Bär honom in till vårt rum med jumskar som hotar om att slitas av och han somnar i min famn.

På morgonen är vi båda slagna hjältar och jag skäms fortfarande vilket jag låter honom veta.
Han klappar min kind och säger att det inte gör något.
Han är nöjd med att jag högt och tydligt berättar för honom att jag aldrig mer kommer strida med honom om var han ska sova.
Jag menar, om en månad kommer hans syskon och då om någon gång behöver han vara med oss.
Tänker också att han inte kommer att komma till oss för evigt.
Nu är den läxan lärd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *