Allmänt

Mammaångest

Har en smygande känsla…den tittar fram titt som tätt och får mina ben att vika sig av sorg.

Den handlar om mitt äldsta barn. Om utvecklingen och förändringarna i hans liv. De förändringar som är åldersbetingade men även de han inte valt.
Vår symbios och närhet som skiftar i färg och nyans beroende på hur bra jag har varit på att fördela min tid.

Jag är inte bra på att hinna med honom. Han “glöms” bort i korta och långa intervaller. Den tiden som vi under fem år kunnat avvara exklusivt för honom är nu extremt begränsad.
Det resulterar i att lek och exklusiv ensamtid inte finns.
Det finns många saker som själ min tid och det gör mig arg. Arg över att inte kunna släppa allt och bara stänga in mig med mitt barn.

Barnet ger uttryck för detta ska ni veta.
Han låter mig veta att han ska flytta, långt bort från mig. Till en djungel där han ska leva utan ngn i sin närhet. I en djungel som är faaarlig. Han berättar att han ska skaffa sig en ny mamma som är farlig. En tiger eller en orm valde han på. Han ville inte skaffa ngn ny pappa dock. Och mormor fick hälsa på, bara hon.
Sen sköt han mig (med sina små mjuka fingrar, formade som en pistol).
När jag då dog, tog han farväl.

Vid läggdags är det oftast jag och endast jag som får lägga honom tills momo är här. Då är jag inte ens med på listan. Men idag hände ngt, han ville sova med mig. Trots att jag enligt honom luktar illa….
Så jag skuttar (så lycklig) in till honom för att få höra att han vill att momo ska komma. Jag fick visserligen vara kvar men bara om momo kom.
Barnsligt sårad gick jag och hämtade momo och visade mig själv ut.

Åh vad det svider i mig. Jag var hans one and only. Han skulle gifta sig med mig och aaaaaldrig flytta från mig.

Går det över?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *