Allmänt

Livets framfart

Livet föser en fram. Genom terräng, över berg och puttar ner en för stup ibland.
Det går fort när det beger sig och en har nästan aldrig en chans.
Men när man överlever floden så känner mig sig oövervinnerlig.
Som att man hade en chans och man tog den.

Man överlever nästan alltid. Ibland med djupa sår som aldrig tycks läka ut ordentligt. Ibland med små obetydliga små bett och skrubbsår som känns mest i vägen.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till mer än att allt tycks ha sin gång. Det goda och även det som svider. Ingen slipper. Ingen blir utan.
Allt lämnar sitt spår, det goda men även det som svider.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *