Allmänt

Till universum och tillbaka

Lämnade mitt värdefulla barn på förskolan idag. Kan beskriva miljön på fs som kaosig… Alla skrek och pedagogerna tröstade, klädde på, uppmanade, hälsade osv i ett.
Mitt barn får en uppgift att hämta en boll som ska med på utflykten.
Sagt och gjort, han tar uppdraget på största allvar och traskar iväg.

Jag håller mig kvar och bubblar med pedagogerna. När mitt barn inte är tillbaka börjar jag leta och ser honom i entrén pratandes med en kompis.
Jag går mot dörren för att vinka hejdå och ser då att “kompisen” tagit bollen från mitt barn. När mitt barn försöker ta tillbaka bollen svingar kompisen en knytnäve mot mitt barns ansikte som bryter ihop och hjälplöst tittar på mig.

*svart i mitt sinne*

Jag försöker stressat få upp den låsta dörren men det dröjer då kidsen har tryckt på alla knappar.
Kommer till sist in och frågar vad som hänt. Förklarar för kompisen att hen INTE får slåss och att mitt barn hade blivit tillsagd att hämta bollen.
Får till svar från kompis, 4år:
-du bestämmer inte över mig!!!

Jag tröstar barnet som inte får ngn fråga eller tillsyn från ngn stressad pedagog. När det lugnade sig tog jag saken i egna händer då pedagogen som såg allt inte agerade.

Klev fram till ungen och förklarade att det var sista gången hen slår mitt barn.
Får återigen till svar att jag inte bestämmer varpå jag säger att jag gör det och att jag inte accepterar att hen slår på mitt barn.
-Vill du något får du PRATA, säger jag.
-du bestämmer inte.
– det spelar ingen roll (nu med myndig och inte så len röst), har du förstått vad jag har sagt???
– jaaa!

I bilen, efter otalt många pussar och pepp, svor jag och fantiserade över vad jag skulle göra mot de som gör illa mitt barn. Stora som små!!!

Händer det igen är det föräldrarna till detta barn som får se en härligt galen sida av mig. “This is freakin’ SPARTA”- style
Tack för mig!!

Nu drar jag in till stan och träffar min BFF

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *