Allmänt

Att våga

Igår vaknade jag med en känsla av hopp, lycka. Detta trots att det var alldeles för tidigt.
Jag trodde på förändring. Jag vägrade tro på ngt annat men det smög sig på mig.
Oron om det andra, det farliga och det man ska skrämmas utav.

Jag gick till gymmet för att jag blev för nervös av att följa alla valvakor.
Liksom snurrig av alla ord.
Jag sprang på löpbandet men tankar var på annat håll.

Jag förstod att det nalkades förändring men F! Tog sig inte in. Varför? Hur kommer det sig?
Varför vill folk inte tro på jämställdheten? Varför vågar vi inte?
Varför klagar vi på alla orättvisor men vi vågar inte ta det där sista klivet?
Rasismens framfart behövde bara ngra som trodde på iden.
Det som för 15 år sedan tycktes orimligt är idag vår verklighet;
Ett parti med rötterna i rasismens smuts. Ett parti som driver EN fråga.
Ett parti som inte kan så mkt mer än så men som lyckades få 13% av rösterna. För att folk trodde!

Men F! Får folk att skrämmas. Nä inte ska väl vi….
Vår röst räknas alltid, så även vår kamp.
Jag är feminist, jag kräver jämställdhet och jag tänker kämpa för det in i det sista.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *