Allmänt

Krigsbarn

Jag tänker på mina relationer. På de som bevarats, de som återupptagits och de som påbörjats.
Jag funderar, värderar och uppskattar det jag har. Känner mig delaktig i vinsten då jag har gjort mitt yttersta att bli en bättre version av mig själv.

Dock finns det där i bakhuvudet. En känsla av att behöva pejla av läget med granskande ögon. Lyssna och speja. Vem kan man lita på? Vem kan man lyssna på? Vem kan man vara sig själv med?

Jag har en instinkt som talar om för mig att titta efter faror.
Granska de människor som korsar min väg. Detta har gjort mig till en god människokännare.
Jag ryggar starkt för otrygga människor. För människor som är elaka. Jag är mkt kritisk och inte alls så öppen men har fått skola om. Titta på andra och lära mig men jag har sällan fel när det kommer till människor.

Jag förväntar mig minimalt och blir därför inte besviken när jag förstått hur det ligger till.
Många människor, oavsett var, är ofta ute efter självförverkligande. “Jag, jag, jag”.
Jag vill inte vara så, jag vill lyssna.
För att veta om det finns ngt att bygga på. Man får veta mkt om en människa om man bara lyssnar noggrant.
I min värld är vi inte så komplicerade som vi vill verka.

Jag är trots allt ett krigsbarn. Ett barn som flydde från otrygghet och galna människor. Min överlevnad är min försiktighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *