Allmänt

All of me

Nästan iaf…

Det kanske är kul med variation tänkte jag. Typ lite annat tjöt än bara barn och sömnlöshet.
Okej vad ska jag skriva här om mig själv som är värt att minnas om 100 år exakt?

Kanske om den lilla kraken som tog sig hit med två fantastiska föräldrar utan att märka av en flykt.
My side of the story?

Eller om ungdomens år där sökande efter mig själv var ett detektivarbete utan dess like.
Hur var tonåren i dalom?

Om tiden då jag träffade Mat och hur livrädd jag var för att släppa in och låta mig älskas, slipas, skapas och vara ett med ngn?!

Om vännerna? Deras rariteter och inflöde i mitt liv?

Eller vänta, kanske vill ni läsa om de gånger jag varit arg som ett bi och stark som Hulken? Inga hjältedåd men stunder värda att minnas.

Vad tycks intressant?

Äh vad vet jag?
Tänkte dra en story om hur bra jag kan vara på att ignorera andra.
Inte randomly utan specifikt människor som antingen sårat mig eller människor som inte är värda min energi.
Jag var (är) B Ä S T på det.
I ung ålder var detta mitt skydd. Min mantel mot allt som gjorde ont.
Mot vänner som sårade, pojkvän som svek/bröt mig itu, mot baktalare och annat löst folk.
Jag hade svårt att dra linjen så alla som skrapade på Min känslomässiga hud undvek jag med blickar, kroppsspråk och såg bara genom dem.

Det slutade vara lätt att ignorera folk jag älskade i vuxen ålder. Det tog emot och bakom fasaden brände saknaden och det som smärtade.
Så jag la ner guarden ngt, iaf mot de som fanns i hjärtat. Började prata istället men har kvar förmågan för de som inte har ngn vett.
Dryga människor, respektlösa människor, falska människor, oberäkneliga människor, galna grannar, gubbar med verklighetsfrånvänd syn på gymmet, när jag inte orkar och behöver fokusera…osv. Då plockar jag fram min förmåga och stänger av.
Så skönt ibland, skönast på gymmet.

Tack för din tid!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *