Allmänt

Föräldraskap

Livet med barn, eller vänta…med människor överlag, är mer eller mindre krävande och krånglig i perioder.
Men visst är det på sin spets med små människor som på kort och intensiv tid behöver lära sig ALLT för att (över)leva.
Som förälder spänner jag bågen extremt och försöker lyckas med allt på samma gång.
Att själv överleva nätter med konstant orolig och avbruten sömn.
Att fungera som människa (tänka, känna, agera) pga ovanstående.
Att ordna rutiner, mat, kläder, ett rent hem och en trygg miljö för mina små.
Att jobba och försörja sin familj.
Att skapa en bra och synkad uppfostringsmodell tillsammans med sin partner som båda ska hålla sig till (i) när stormen blåser. Vilket den ofta gör med det lite större barnet.
Att ha oändligt med tålamod, förståelse och tid för att visa kärlek och respekt till det finaste en har.

Ja, ni hör.

Men sen blåser det upp till storm kl 07 och allt blir F E L.
Ens tålamod är inte så fint och heligt som en önskat när samma sak upprepats 7 ggr och stressen börjar krypa på.
GAH!
När barnet (det större) spelar på känslomässiga strängar mitt i allt detta och en landar så stolt i att förlöjliga hela shit:et (och barnet på köper) och när allt blåst över vill en ta fram en gul sandlådespade och sakta börja gräva sin grav. Självhat och tvivel mot en som förälder blir kistan en vill lägga sig i och vara omsluten av.
“Hur kan jag vara sånhär mot mitt fina barn…..huuuuur!?!?”.

Det mina vänner är en dag i mitt föräldraskap.
Men jag glömmer hur ofta jag lyckas. Hur fina mina kids är. Hur jag ger dem trygghet och kärlek bortom gränser jag trodde var möjliga. Hur glad jag är över min tydlighet och befinnande gränser.

Allt detta medan min bebe utsätter sig för hundratals risker i minuten.
För den ungen är bara nyfiken och livsglad på allt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *