Allmänt

Dags för den andra

imorgon ska min stora börja i förskoleklass. Jag blir skolförälder och det tycks vara en vetenskap.
Mitt barn känns officiellt inte så litet längre och mkt ska barnet klara själv.
Skolvärlden är läskig och stor. Jag är rädd för allt en kan tänkas vara med om under skoltid (som etsar sig fast i oss för evigt).
Men jag tänker att det ska gå bra.
Att jag ska lära mig att växa med mitt barn.

Min lilla unge som på riktigt lärde mig om livet. Som fick mig att stanna upp och lyssna på mitt hjärtas slag.
Han gav mig riktlinjer för att älska och älska åter. Min förstfödda. Min puls mitt blod.

Han som satt upp i magen som om han satt på tronen.
Han klev ut tre veckor för tidigt, sittande och genom ett numer vackert ärr på magen.
Han som var för ivrig för att vänta på mat var även ivrig på att lära sig och känna.
Han utvecklade tidigt en större empati än många vuxna, lärde sig läsa och skriva och ofta har han stora kloka tankar om livet och alla dess problem.
Han som är känslig för kritik, förändringar, snabba växlingar och ovana situationer. Han den ungen som gjorde mig till en förälder ska imorgon börja sin första dag i förskoleklassen.

Idag när vi fikade satte jag mig mittemot honom och han tittade på med sina gröna ögon och la handen på sitsen intill honom och sa:
-varför sätter du dig där? Kom och sätt dig bredvid mig.
Jag dog av lycka och skuttade nära intill.

Jag älskar dig bortom Bortom himlavalvet min älskade unge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *