Allmänt

Empativåg

på gymmet idag påminde min syster mig om att de på kanal 1 sänder “hela Sverige skramlar”.
Hon var berörd och jag kunde känna med henne. Samtidigt som jag ofta känner att det blir något äckligt med dessa galor. Dessa “nytta med nöje” grejer som gör ett jippo av människors misär.
Förstå mig rätt! Det är fantastiskt att många vill hjälpa (ekonomiskt) och visa sitt nylle så fort ngn fräsch artist samtidigt uppträder.
Men utöver att en bråkdel av dessa pengar når de mest utsatta så undrar jag var medmänskligheten i detta ligger?
Hur hamnar människors utsatthet i våra mätta magar?
Hur visar vi oss för dem i vardagen?
Öppnar vi dörren till vårt hem för de som lever på olika transitboenden?
Sätter vi oss bredvid hen som tigger och frågar om deras liv? Möter vi ens deras blick? Ger vi en slant till den som behöver det? Stannar vi upp i eländet och MÖTER våra medmänniskor eller lättar vi våra samveten med att skänka massor av pengar till organisationer som tar det mesta själva?

Visst är det enkelt? Att slippa se de som far illa så länge en får skänka en krona eller två?

Jag känner skräckblandad förtjusning. Wow va häftigt att många går ihop och ger men kom igen, is that all?

Utöver detta orkade jag inte ens blädra förbi kanalen. Det är liksom för nära min egen historia och mitt perspektiv.
Det är för svårt.
Och det jag minns från min egen flykt var vänligheten i människor. När de mötte mig som en människa (då) ett barn. När de tog sig tid att förstå och lät sig beröras.

Å andra sidan så är det väl bra att synliggöra människors välvilja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *