Allmänt

Vardagens

Dagarna går i ett. Jag levererar det som förväntas och resten av tiden försöker jag fylla mina barn med kärlek och närvaro.
Jobbet, rutiner, vardagslunk och allt därimellan.

Just det där, därimellan…
Emellan allt detta stannar jag upp i ngra nanosekunder och tänker för det som berör.

Döden.
Tankarna är där, parrarellt med den rådande världsbilden.
Jag tvingar mig att se och ta del av misären. Jag skakar liv i mig själv för att se hatet men också kärleken.
Människor förlorar kampen mot det onda dagligen. Krig, flykt, sjukdomar…
Döden lurar oss inte, det är livet som gör det. Lurar oss att tro på vår odödlighet.
Vi håller räkningen, i ören och kronor vad människoliv kostar.
Vi fördömer människors värde i hopp om att själva “förbli” värdefulla.

Jag har börjat se mig över axeln. Misstänksamheten är ett inneboende läger sen en kort tid tillbaka.
Jag ser mig själv och mina värdefulla som potentiella måltavlor för hat och kräkningar. Jag har alltid en plan för hur jag ska skydda mina barn, på gatan, i tunnelbanan, i affären…

Jag kommer tillbaka, till den punkt där jag känner av tryggheten så pass att jag slipper tvivla på den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *