Allmänt

Provocerande familjestrukturer

När jag upprörs vill tankarna och känslorna formas som ord och meningar.
Då går det inte att komma runt, jag lyder själen och gör plats för känslorna.
Jag skiter i öma tår och andra lemmar. Jag skriver för mig.

Allt oftare och i takt med att jag velat förändra olika beteenden hos mig blir strukturer vars syfte varit att hålla mig inom ramen av en given roll blivit synliga.
Jag tänder på alla cylindrar i vissa fall och utifrån en förändringsaspekt är just de tillfällen viktiga att lära sig av.
I min ursprungsfamilj uppstår ibland diskussioner varpå alla är snabba med att inta sina roller. Även jag till viss del men ni kan fatta att det är svårt med förändringar när alla är cementerade i sitt sätt.
Jag kan kuta omkring bäst jag vill men framstår ändå som den knasiga.

Den raka kommunikationen finns inte om det inte är på den andres premisser. Alltså, om jag öppnar mitt gap och med de lenaste orden säger ngt om den andra uppstår direkt en syrlig stämning.
Rent ut sagt provocerande.

Jag har alltid blivit tilldelad rollen som den duktiga, skötsamma, den som ska vara lojal och alltid satsa alla sina kort på familjen. Jag är den som förväntas förstå, visa hänsyn, vara den större människan och den som bör göra avkall på mina känslor så att den andra kan få sin frihet.
Jag ska ordna och fixa, alltid den som ser till att de givna koderna efterföljs.
Jag bjuder in, bjuder till, bjuder upp och står pall. A L L T I D.
Så fort jag vacklar kommer en rak höger fylld av besvikelse kring hur jag BORDE ha gjort.

“Du borde fööörstå var X gör så”
“Du borde förstå att dina oooord kan uppfattas som kravfylldaaaa”
“X uppfattade faktiskt dig som si eller sååååå”
“Om du nu är i behov av att plaaaanera borde ju du då gööööra det utan att stäääälla krav”

Jag blir så ledsen. Så trött.
Tänk om jag bara la ner. Fuck it, nu gör jag också bara som jag känner för.
-Vaddå jul hos mig????? Näää jag har inte tid och jag har ju faktisk ett jobb att sköta. PLUS att jag har två barn. Jag kan inte stå för aaaallt.
-vaddå semester och presenter och framförhållning?! Såååånt har jag inte tid med för jag ska söka nytt jobb och har inte tid att tänka på det där.näähä det går inte.

Tänk om jag var sån? Eller blev sån?
Tänk om min omgivning kunde ändra liiiiite på sig själva?! Tänk om vi kunde kommunicera med varandra istället för att gå via våra föräldrar som om vi vore småglin?

Jag har alltid fått berättat för mig att jag är den som blir “så arg” och exploderar. Jag hävdar att jag är den som visar mina känslor för alla runt mig i alla lägen, oavsett om det gäller mig eller ngn jag inte känner. Jag säger ifrån när människor beter sig märkligt. Jag blir ledsen när folk beter sig barnsligt och undvikande.
När jag exploderar finns det ofta grund för det, och tänk va härligt om ngn sa: “du exploderar för att fort runt dig inte är vettiga i huvudet.”

Kära föräldrar, klipp navelsträngen och sluta curla. Gå vidare och se saker för vad de är. Sänk kraven på mig och höj förväntningarna på den andra. Förankra alla versioner istället för att alltid snabbt avfärda min och ge den hundra förklaringar.
Jag är också en Människa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *