Allmänt

Fantasifull

Ibland tänker jag på min resa. Den relativt långa men många hinder på vägen.
Jag tänker på hur jag alltid tänkte att en dag kommer mitt korthus att rasa och den dagen kommer jag antingen sjunka eller resa mig till ngn jag älskar att vara.
Jag hade allt i min hand och jag väntade bara på tillfället.
När den kom hade jag aldrig kunnat ana hur hårt den slog till.
Men nu vet jag varför jag slogs till marken och låg där som en våt fläck. För att jag behövde det. Just så där hårt och villkorslöst.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva min känslor.
Mina mörka, djupa, skadade känslor.
Jag sökte ngn med svar, hela tiden men fann bara fler spillror av mig själv.
Jag grep efter allt desktruktivt jag kunde nå och där var jag beredd att stanna.
Jag vet inte när det vände och jag vet inte vilken dag det var som jag vågade börja tänka att det kunde bli folk av mig också.

Idag är jag tacksam för de som professionellt förde mig framåt. De som erbjöd mig ett bollplank. Jag tackar mig själv för att jag vågade. För att jag la allt på bordet och blottade min trasiga insida.
Jag lärde känna mig själv, jag lärde mig förstå mina tankar och min rytm.
Jag lärde mig mina frekvenser.
Idag tänker jag inte med mina känslorn men jag tar hänsyn till det jag känner.
Jag vill alltid förstå mig själv i andras handlingar och ord.
Så löften blir inte längre löften utan en följd av ord som jag förhåller mig realistiskt till.
Det är skönt att vara där jag är.
Det är fint att ha sin egen rygg.

Idag tänkte jag på mig själv: i mitt föräldraskap, partnerskap och i mitt eget väsen.
Jag. Är. Lycklig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *