Allmänt

Barn och unga som far illa

I mitt jobb träffar jag barn och unga som mår av olika skäl.
Allt går att (nästan) att jobba med så länge det finns kloka och öppna föräldrar som stöttar, sätter gränser och samverkar för barnets bästa.

Då och då är det barn och unga som berättar att de far illa i sin närmaste skyddszon, i sin familj av familjemedlemmar.
Det smärtar i mig för jag vet hur långt det måste ha gått innan ett barn tar till orden. De skyddar, är lojala och sympatiserar med sina omsorgspersoner in i det sista. Till orden/sanningen är deras sista räddning.
Jag lyssnar, ställer frågor, frågar om de svåraste sakerna och låter svaren komma (om de kommer). Jag för deras berättelse vidare till den instans som har resurser och expertisen. I stunden är jag professionell, låter mig inte skrämmas och tar emot orden på bästa sätt. Bekräftar barnet och försöker ge så mkt trygghet jag kan.
Men Sen kommer den svåra känslan över mig…den där jävla orättvisan. Varför ska barn fara illa? Och varför ska de göra det där de ska känna trygghet och villkorslös kärlek. Hur kan ett barn bli hel igen?!

Jag blir galen samtidigt som jag tackar gudinnan ovan för att just detta barn tog mod till sig och berättade.
Sen ber jag (trots att jag inte är det minsta religiös) till knogarna vitnar, för att det ska bli en förändring i just detta modiga barns liv.
Sedan måste jag träffa den unge och visa att vi finns för att lyssna. För att orka bära hen.

Jag har världens bästa jobb. Jag hoppas på att kunna bekräfta många barn i just deras berättelse på vägen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *