Allmänt

Mitt föräldraskap

Det började vid en naiv tanke om exakt hur gulligt allt var.
Kanske t o m självuppfyllande, vem vet?!
Jag var 26 år och fylld av många känslor, skräckblandad förtjusning.
Vad jag aldrig förstod var att föräldraskapet skulle vara större än mitt vetande.
Februari, 2009 höll jag mitt lilla barn och känslorna var uppochner. Inte som det “skulle vara” men ändå stort.
Jag fick erfara mitt inres demoner på ett sätt jag aldrig kan beskriva.
Föräldraskap är inte självklart även om det är önskat.
Jag menar inte förmågan att få barn och älska hen utan att vara en förälder som vågar möta allt demoniskt som kommer med rollen.
Räcker jag till? Vem är jag? Tänk om jag inte är en bra mamma? Tänk om jag inte älskar tillräckligt mkt? Tänk om ngt händer? Tänk om jag inte klarar av det? Osv…

Men mitt föräldraskap gav mig möjligheten att växa.
Att bli den jag ville vara. Det tog sin lilla tid men här är jag nu. Inte perfekt men helt övertygad om att jag ska klara alla prövningar för mina vackra skapelse.

Igår fyllde min första 7år. Vi firade i en dimma av febertoppar, hostattacker och allmänt influensatillstånd.
De som fanns där från början fanns även här igår. Grattis min värdefulla, du kommer aldrig förstå hur speciell du är för mig men jag ska göra mitt bästa att förmedla det på bästa sätt varje dag, resten av mitt liv.

Jag älskar mitt barn mer än livet självt och jag känner mig stolt och ödmjuk inför dessa sju år som varit.
I did good, hörni.

Vissa dagar är utmaningen större än andra men de alla andra dagar är vi en familj som älskar och stöttar varandra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *