Allmänt

Panik

Vissa perioder känner jag mig mer skör än andra. Jag tänker tankar jag inte vill uttala, om döden.
Jag tänker, får panik, tänker mer, börjar tänka på alla nödutgångar och hur jag ska överleva.
Jag tänker på hur ngt sådant skulle slå mitt liv i spillror och jag vet helt ärligt inte om jag skulle överleva.
Jag har överlevare runt mig. Som överlevt sina kära och fått gå vidare utan de men jag tror inte jag skulle klara det. Jag kan inte mista, tanken gör mig galen.

g a l e n

Hur kan man överleva ngn? Hur kan vardagen fungera igen? Varför skulle den?
Hur skulle en kunna le igen med minnet av ngn som skulle leva för evigt?
Den smärtan går in i min benmärg i dessa perioder och jag kommer på mig själv med att överleva mina tankar.
Jag kan knappt andas och för mina närstående verkar jag galen.
De tittar på mig med en blick som talar om min galenskap för mig men jag är inte övertygad.

Jag pratade med min mormor häromdagen. Hon fyllde år på alla hjärtans dag.
Jag pratade med henne om hennes goda kontakt med Gud. Och hon bekräftade mina ord.
Hon bad mig även att alltid ta hjälp av Gud när jag behöver ngt, det gör hon alltid. Hon säger att hon alltid ber “honom” vaka över oss, varenda en av oss.
Och jag tänkte att kanske kommer jag komma dit i ren desperation en dag där jag ber henom om vägledning.
Tror ni hen accepterar mig?
Eller avfärdas jag för att ha misstrott hela livet för att i en desperat stund nå ut? Jag tar risken!

För mina älskade gör jag vad som helst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *