Allmänt

Dagarna går

Hela lite tänker jag på tid.
Jag tänker på att vara med min familj, mina barn…
Jag tänker på att komma hem och hinna allt det där viktiga.
Jag tänker på att hinna träna utan att prioritera bort det andra och ibland får jag dåligt samvete över att jag bortprioriterar det jag finner lite mindre viktigt.
Jag tappar mig själv i tiden.
Jag behöver stänga av för att kunna utföra t.ex mitt jobb.
Hur ska jag någonsin förlåta mig själv för all den tid jag inte var med mina barn.
Häromdagen slog det mig att vi faktiskt lämnar bort våra allra viktigaste mirakel till andra människor (utan allt för många referenser) många timmar om dagen. Där får de vara utan sina föräldrar och lära sig massor men också utså massor.
Jag mår illa av denna tanke…jag vill spy.
Hur kan detta vara befogat? Åh vilken urlöjlig värld vi lever i.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *