Allmänt

Psykisk ohälsa

Innan en visste bättre kunde jag inbilla mig att depression och psykisk ohälsa syns på utsidan.
Som att jag kunde se vad andra led av och hur det tyngde de.
Jag kunde inbilla mig att det tillståndet hade en viss skepnad eller en viss figur.
Skitigt hår, ovårdat yttre, ointresse av klädval, sorgsen min, rödgråtna ögon…
Såklart att det är en överdrift men jag trodde en kunde se.
Jag trodde också att skepnaden var konstant. Att en som var deprimerad var konstant sorgsen och gråtig.

Nu vet jag bättre. Inte hur andra känner sig men hur det är för mig.

Depression och ångest är ingen skepnad eller en viss figur. Inte heller är den konstant.
Det är snarare ett smycke du bär på. Ibland glädjs du åt det och ibland är du förbannat trött på hur den får dig att känna. Det tynger dig men också lyfter dig och påminner dig om framsteg Du kanske har tagit.
Det är en del av dig.
Du bär det trots att du inte alltid visar hur den får dig att känna. Du vet att den finna där som en konstant påminnelse om allt du behöver prioritera för att skiten inte ska barka hän.
Den påminner dig om självhat men också om självkärlek. Den får dig att minnas det som smärtar men också det som läker. Den visar allt om hur värdelös en kan känna sig men också på din inneboende styrka.
Den säger att du inte är älskad och att du är ensam men om du kämpar och tar hjälp kommer motsatsen att uppenbara sig.

Livet är inte sorgsna miner och gråt.
Livet är vackert, smärtsamt, kärleksfullt, ångestfyllt, lyckligt, ensamt, vänskap, skratt, gråt, framgångar, motgångar, svaghet och styrka. Allt detta och med, omvartannat. Hela tiden.

Vissa går vidare och andra lever med detta smycke. Bär det i perioder och tar av sig den och lägger den i skrinet ett tag till det är dags att bära det igen.
En påminnelse om att inte glömma sig själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *