Uncategorized

Tystnad

Har aldrig i mitt liv längtat så mkt efter tystnad som jag gör nu. Jag uppskattar när allt är tyst och stilla runt mig. När ingen ställer frågor eller ropar mitt namn eller påkallar min uppmärksamhet eller tilltalar mig för att gnälla på ngn annan eller skriker/gråter/gnäller/kastar sin frustration över mig. När ingen avbryter mig mitt i en tanke eller en konversation.

Jag vet att detta är mitt i-landsproblem och att många längtar efter detta kaos som jag ibland vill vila från men här och nu så känner jag just detta.

Häromdagen undrade jag hur det skulle vara att umgås med mina nära och kära under tystnad. Bara titta på varandra och tala utan ord eller ljud. När denna tanke kom upp välde även sorgen upp i mig. Som om en sådan situation skulle vara full av tårar för att jag kände att jag först då skulle vara mig själv. Först då skulle jag närma mig de jag älskar helt avskalad. Jag skulle då kunna vara helt ärlig mot mig själv och mot andra under total tystnad där bara tankar flödade och jag skulle inte behöva modifiera allt till ord Som ska passa in i sammanhanget. Tror ni det ligger ngn sanning i det jag tänker?

När jag var yngre avskydde jag tystnad och känslan av att vara själv. Jag flydde från alla stunder med mig själv och mina tankar/känslor. Idag skrämmer inte det mig utan det som skrämmer mig är att jag inte vet när nästa gång jag får höra mig själv tänka dyker upp.

Jag vet att jag en dag kommer tänka tillbaka på detta som galenskap. I know!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *