Uncategorized

Jag tar slut emellanåt

Har påbörjat ett antal inlägg här som aldrig avslutas. Ibland pga tidsbrist och ibland för att orden inte kommer ut från huvudet.

Detta år har sannerligen inneburit utmaningar och begränsningar. Så lite vi visste om allt värdefullt här i livet. Utöver den rådande situationen som tvingat oss alla att anpassa oss till ngt som vi knappt vetat ngt om har jag trampat i egna utmaningar. Jag har bytt jobb och det har varit så läskigt och svårt. Jag gick från en trygg plats med människor jag verkligen trivts med till en plats jag kände mig helt främmande på. Det har utvecklat mig enormt och främst för att det var så så läskigt.

Just nu har vi en treåring här hemma som spelar på alla sina egna och våra strängar. Vissa dagar har orden tagit slut innan dagen ens börjat. En bestämd liten röst som styr och ställer med starka känslor som sitt främsta vapen. Vi försöker möta och lirka och ignorera och ge med oss och stå på oss och hålla i och hålla ut till bägaren rinner över och allt bara blir en bajsmacka.

Idag började tårarna rinna efter att jag gjort allt fel. Tyckte både jag och barnet. Tårarna fortsatte rinna när jag la mig hos min blivande tolvåring som med sin lena röst berättar att han får göra mkt själv när småsyskonen härjar på kvällarna. Tårarna rann och vi kramades. Jag la mig platt inför det faktum att jag inte räcker till och att jag önskade att jag kunde göra det. Nu känner jag mig tom. Kanske också trött. Trött på känslor i yttre kant och på känslor för nära mitten.

Ska börja ventilera mer här. Kan ju knappast stjälpa mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *