Uncategorized

Livets gåta

Handbromsen dras och jag åter inne i ett grått moln, total dimma och sorg. Det sköljer över mig likt en våg du vet med säkerhet att du inte har en chans mot. Du in inte värja dig, du kan inte begripa det som kommer att ske. Du fryser och begravs i det som kan liknas vid en sörja av sorg, oro, tusen oinredda tankar och ett brus som inte går att definiera. Ett brus som består av tystnad. Där står du och är beredd att vika dig och dina drömmar. Du är beredd att begrava allt du åstadkommit och alla näringsrika tankar om dig själv.

Jag slås av känslan att ständigt jaga det tillräckliga. Alltid två steg efter känslan av att räcka till. Jag sträcker mig ut åt alla håll mig kropp når. Jag bänder mina känslor, tankar och mitt inre för att behaga andras tillstånd. Jag förbiser mitt skrikande jag för att trösta andras röster. Jag är vilse och jag ser inte ut. Inget kan trösta mig. Ingen får komma nära av rädslan att dras ned. Ingen mår mig där jag står i min dimma.

Har jag varit här innan eller är jag där på nytt? Jag ser det jag känner men jag känner inte igen mig. Jag kommer ut, tids nog kommer jag hitta min upptrampade stig och följa den tills jag hittar tillbaka.

Där möts vi igen. Utanför min dimma, där kan vi vistas till nästa gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *